Jag. En ung man på 22 år, ifrån skåne. Mitt liv skiljer sig just nu inte så mycket från andras just nu. Allt jag gör är att försöka leva, älska, uppskatta och förstå. Jag är glad att jag är den person jag är. Den här bloggen kommer handla mycket om samhälle, om unga personen och vikten av att ta vara på allt smått som vi inte tänker på att ta vara på. Saker som finns där hela tiden, men som vilken sekund som helst kan försvinna.
Jag ska börja med att berräta om hur jag kom på att jag ville börja blogga. Mitt liv har alltid varit upp och ner. Jag har aldrig levt ifred, utan det har alltid varit negativa saker av olika skäl. Saker som jag bland annat själv har åstadkommit. När jag var yngre så levde jag som lite småkriminell. Inte för att jag ville utan för att jag mådde fruktansvärt dåligt och för att överleva. Nu i lite äldre dagar så har jag varit lite av en helgknarkare. Jag har missbrukat framför allt Ecstacy och Cannabis. Vikten av mina dåliga vägval är mycket på grund av drogerna. Man gick i en slags dimma hela tiden. En dimma som var väldigt svår att hitta ut ur. Men jag hittade ut och tänkte om. Hur? Det ska jag berräta.
Jag och min bästa vän satt hemma en kväll och tänkte ha lite kvalitetstid. Såklart så ville vi göra det här med Ecstacy. Vi blev fruktansvärt höga. Vi satt med varsin arm om varandra, höga på våra känslor och berrätade hur mycket vi betydde för varandra. Vi sa att det alltid skulle vara han och jag mot världen och att vi skulle sitta i 60-års åldern med whiskey och ciggar, samtidigt som vi tittade tillbaka på våra spektekulära liv. Kvällen gick och allt var på topp. Mer och mer känslosamma samtal uppkom. Senare samma kväll, fortfarande höga så började vi komma in på hur våra liv såg ut. Vi frågade oss själva om det var så här vi ville leva: liv med kriminalitet och droger. Både han och jag har alltid vetat någonstanns att vi kommer bli tagna någon gång om vi inte lägger av. Särskilt jag som som blivit tagen redan en gång. Då kom jag till en punkt i mitt liv, som antagligen kan ha varit livsavgörande. Vi vände riktning. Vi började skaffa andra intressen och andra tankegångar. Även om allt kändes hopplöst, så tog vi chansen innan vi var för djupt in i skiten, för att kunna vända. Jag är fruktansvärt stolt över mig och min vän när det gäller sådana här saker. Varför vill jag då blogga om det här? Jo, jag vet att det finns en hel del människor som känner att allt är hopplöst. Man känner sig mindervärdig, att man inte förtjänar bättre. Men det är inte försent förens du ger upp. Jag tänkte för mig själv: vill jag ha jobb, barn ,fru och uppskatta människor runt omkring mig, eller vill jag sitta i den här soffan hela livet och aldrig känna mig som människa. Valet för mig är enkelt.
Varför vill jag vara anonym? Jag vill vara anonym för att kunna skriva om saker, som jag egentligen inte riktigt är människa att stå för. Saker som jag har gjort och saker som jag borde ha gjort. Jag ser ingen anledning till att visa mig i person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar